Liksom männen hade sina mer eller mindre mystiska sammanslutningar, gick också kvinnor samman i små mötesgrupper, där män var strängt förbjudna.
Hantverkstekniker vårdades i all hemlighet och meddelades bara andra medlemmar i ett sådant sällskap. Under tiden man arbetade diskuterades också andra saker som hade med stammen att göra.
I religiösa frågor gick man till medicinmannen. Han höll reda på vad andarna och gudarna tänkte och tyckte, och försökte förutse hur framtiden skulle te sig. Alla indiankulturer stod mycket nära naturen, och hade stor respekt för allt som levde och växte.
|
|
 |
|
Bland indianernas alla hantverks-föremål är nog totempolarna de mest fantastiska. En totem var en skepnad från naturen, vanligtvis ett djur men ibland en människa, som valdes till skyddsande åt en person, familj eller stam. Totemdjuret uppenbarade sig oftast i en dröm.
En familj brukade stapla avbild-ningar snidade i trä på varandra, och skapade på så sätt de avlånga skulpturer som allmänt kallas totempålar. De förekom huvud-sakligen längs med Stillahavs-kusten och i Alaska. Cederträ användes oftast, och skarpa färger som rött och svart blandades fram ur olika växtfibrer.
|
| |
|
|
|
|
En prärie-tepee gjord av buffelhud och långa störar.
Ett wickiup-hus från stora bäckenet, flätat av torkat gräs.
En wigwam från nordöstern, byggt av halm med nävertak.
Ett vindskydd från prärien.
En jordhydda från prärien.
Trähus från nordvästkusten.
|
|
De flesta indianer var jägare och kunde därför inte vara bofasta. De konstruerade därför hus som lätt kunde resas upp och fällas ihop, och dessutom plockas med. Det vanligaste "huset" av detta slag var prärieindianernas tepee. Namnet kommer av ordet "tipi", som betyder "platsen där man bor".
Det var kvinnorna som byggde upp tepees i lägret. Man reste tre störar, cirka sju meter långa, mot varandra och band samman dem i toppen. På denna stomme lutade man 15-23 smalare störar, och draperade ett hölje av 15-18 sammansydda buffelhudar. Längs upp fanns en öppning för röken från eldstaden. "Dörren" var en skinnflik som veks tillbaka då man gick in eller ut.
Ibland kallas dessa tält också för "wigwam", men det var en helt annan typ av bostad.
Jordhyddor användes också av flera stammar, till exempel Navajo. De stod kvar då man flyttade, men gick relativt snabbt att bygga upp på nya platser. Några indianstammar byggde riktiga hus, fast utan fönster och irokeserna brukade långa ladugårdsliknande byggnader där flera familjer samsades om utrymmet.
I den kalla norden konstruerade man byggnader som liknade präriens jordhyddor, fast dessa fogades samman av hudar och valben, eller konstruerades direkt av is och snö. |
|
En igloo från Arktis, sammanfogat av utskurna isblock.
Ett lerhus från högplatån.
Irokesiskt långhus för flera familjer.
Lerstuga med halmtak från sydöstern.
Jordhydda täckt av halm, användes av Navajo-indianerna i sydvästern.
Stylthus som användes av Seminole-stammen från sydöstern.
|
| |
|
|
|
|
| |
|
 |
|
|
Smycken gjordes ofta av pärlor av olika slag, särskilt wampum-pärlor som skars från insidan av musselskal.
Olika metaller brukades också, liksom ben, torkade bär och olika sorters stenar.
När de vita gjort sitt intåg blev glas- och porslinspärlor också populära till utsmyckningar.
Eskimåerna använde bitar av valrossbeter och tänder från mindre djur. Innan pärlor kom i bruk användes piggsvinstaggar till olika flätade arbeten. |
|
 
|
|
Tatueringar förekom främst bland indianer i södern, och bland eskimåerna.
Oftast fick en pojke sin första tatuering när han döptes, och en när han uträttat sin första modiga handling.
Witchita-indianerna hade antagligen mest tatueringar på kroppen.
Hupa-indianerna tatuerade ett mått på insidan av armen, så de lätt kunde mäta mängden wampun-pärlor när de handlade. |
| |
|
|
|
|
|
|
Indianerna hämtade allt material till sitt hantverk rätt från naturen. Jägarna brukade välja sina villebråd inte bara för maten, utan också för vilka kläder man kunde göra av dem.
Indianerna använde skinn från bisonoxen, björnen, hjorten och ariboun till sina plagg. Rockar och vissa filtar tillverkades av pälsen från mindre djur. Kläderna dekorerades med fjädrar från många olika fåglar, piggsvinstaggar, klor, tänder, pärlor och snäckskal.
Mockasinerna användes uteslutande som fotbeklädnad, men det fanns förstås också indianer som gick helt barfota.
De nordliga skogsindianerna hade ofta en mockasin som gjordes i ett enda stycke skinn, och syddes ihop upptill. Prärieindianerna använde en mockasin som sattes ihop av två delar, en av kraftigare skinn för sulan och en mjukare bit som täckte överdelen av foten.
Den välklädde indianmannen från mellersta USA kunde bära mockasiner, höftskynke i läder, benstycken i skinn och en skinnjacka. Kvinnorna svepte ett skinnstycke runt höfterna och bar sedan en jacka på överkroppen.
|
|
|
Otroligt nog dök de första försöken till jordbruk upp på platser som verkade vara minst lämpade. I grottor norr om Mexico har man hittad rester av majs och i marken finns spår efter gamla åkrar.
Mitt i Sonora-öknen levde runt tiden vid Kristi födelse Hohokam-folket. De grävde långa kanaler från vattendrag till sina bostäder i öknen, så de fick vatten till sina odlingar. De förstod också att man skulle gräva djupt istället för brett. På så sätt avdunstar nämligen mindre vatten.
Till en början levde Hohokam-folket i grottor eller enkla jordkulor, men så småningom började man bygga fyrkantiga hus av lera och klumpa ihop dem i små städer. De var också utsökta keramiker och gjorde vackra mönster på sina bruksföremål.
|
|
|
|
Norr om Hohokam hittade man Anasazi-folket, som också var jordbrukare med bland annat säd, bönor och squash på matsedeln. De bodde liksom andra ökenfolk i enkla bostäder till att börja med. 1000 år efter Kristus blev de anfallna av rövande stammar. Anasazi började då bygga befästa städer på klipporna i New
Mexico.
Det här var fantastiska konstruktioner med hundratals rum med plats för tusentals människor. Många av dessa boningar finns kvar än idag.
Ökenfolkens glansperiod brukar kallas pueblo-epoken. Under den här tiden tämjde människor kalkoner för köttets skull, men också papegojor för att hållas som sällskapsdjur. Vackra textiler broderades och vävdes och olika ädla metaller som guld formades till utsökta smycken. Handel förekom mellan olika stammar.
|
| |
|
|
|
|
Kalifornien-stammarna var berömda för sin korgflätning och kunde handla med sitt hantverk. Några korgar var så skickligt tillverkade att de var helt vattentäta och kunde användas till att laga mat i. |
|
Vissa av pueblo-folken sökte sig under 1200-talet längre österut för att söka bördigare marker. Många slog sig ner i den bördiga Mississippidalen, medan andra sökte sig till de skogiga trakterna i sydost. I Kalifornien bodde det så många stammar att det varit mycket svårt att kartlägga dem alla. Längs med alla kuster har indianfolken alltid varit framstående inom handel.
I Kalifornien kom människorna också på att man kunde mala och blöta ekollon till en näringsrik deg. För många stammar blev denna föda lika viktig som riset för kineserna. Den östra delen av Nordamerika var ett fantastiskt ställe att leva på. Här fanns fortfarande gott om villebråd. |
|
De riktiga jättedjuren var nu försvunna, men bisonbuffeln strövade omkring i mängder, liksom hjortar och älgar.
I nordöst bildades ett stort samfund mellan olika stammar. Folkslag vars släkter tidigare varit fiender i Asien och Europa samarbetade nu med jakt och jordbruk. |
| |
|
|
|
|
| |
|
Ritualerna och magi |
|
|
| |
|
|
|
|
Indianernas liv inrutades av flera viktiga ritualer. Den viktigaste av dem alla var "soldansen", som utövades av många stammar. Den ägde vanligtvis rum under den första fullmånen i juni och ibland en viss tid framöver.
Ritualen gick ut på att utsätta sig för olika prövningar och umbäranden, under det att man lovade sin huvudgud (ofta solen) trohet, och bad om hjälp i svåra stunder.
En vanlig prövning var fasta, växlat med olika våldsamma danser. Men många stammar gick länge än så. Från taket i en specialbyggd jättehydda hängdes soldansarna upp med läderremmar. |
|
| |
 |
| |
Soldansare från Crow-indianerna |
|
|
Trästickor hade körts genom skinn och muskler i bröstet, och på detta sätt lyftes dansarna från marken och snurrades runt. Meningen var att de sedan skulle försöka slita sig loss så att de kunde fortsätta dansen på marken.
De utsattes naturligtvis för hemska plågor på det här viset, och genomled säkert alla möjliga syner, som tolkades som budskap från andarna.
Hos Crow-indianerna ut-fördes soldansen som en hämndritual. Genom meddelanden från andevärlden fick man råd om hur man bäst skulle slå till mot sina fiender.
Soldansen var förbjuden från 1904 till 1935. Den utförs fortfarande en gång om året, men utan någon plågsam självtortyr. |
| |
|
|
|
|
Hunddansare från prärien |
|
Just dansen var viktig på många vis. Det var ett sätt att förbereda sig för kommande prövningar.
Krigsdansen utfördes av alla stammar, men varierade lite. Vanligast var att dansa runt en trädstam ackompanjerade av trummor och sång, och stöta med sina vapen mot trädet.
Oftast dansade män och kvinnor var för sig och av olika anledningar.
Kvinnorna kunde till exempel dansa för att få hem sina män helskinnade från krig, eller för att få en god skörd.
Kort sagt fungerade dansen som en sorts bön för indianerna.
|
|
Ormdansare från sydvästern |
| |
|
|
|
|
Andevärlden var en komplicerad röra av onda och goda väsen, gudar, halvgudar, monster och oknytt. Den fanns överallt och i de flesta föremål i vardag och natur.
Många av dessa väsen måste man ge akt på och blidka genom olika ritualer. Hos Mandan-stammen knöt man en bit dyrbart tyg runt en av störarna till sin hydda, som ursäkt till den lilla, men ilskna Träguden. Andra väsen tog enorma proportioner och liknas närmast vid kristendomens gud.
Några stammar dyrkade "himlen" rätt och slätt. Andra havet, solen, vinden, och så vidare. Navajo-indianerna bad alltid Jorden om förlåtelse då de hämtade lera till sina krukor.
En annan av dessa mäktiga väsen som det ofta talas om, är "åskfågeln", av indianerna kallad "baa". Det var en jättelik fågel som med sina vingslag skapade åskmullret, stormar och regnväder. |
|
Nagumwasuck var en sorts troll som följde Passamquoddy-indianerna i sina stenkanoter. De visade sig sällan, men hjälpte stammen med jordbruk, jakt och fiske.
Thunderbird
Åskfågeln |
|
Prärieindianerna trodde att åskfågeln var en jätteörn, medan folken i nordväst talade om en jätte som tog på sig fågeldräkt för att kunna flyga.
På prärien menade man också att oroliga oväder kom av kampen mellan åskfågeln, som stod för det goda, och en enorm skallerorm, som stod för det onda. Man hittar åskfågeln som motiv överallt i indianernas kultur, som tatueringar, sköldmotiv, sandmålningar, med mera.
Den vite mannen har ibland talat om "Den store anden" som en religiös uppfattning hos indianerna. Då har man menat ett enda, allsmäktigt gudaväsen, men något sådant har aldrig funnits i indiansk folktro.
Det ord man syftar på, "Manitou", är inte namnet på någon gud, utan ett uttryck för allt liv i universum. |
| |
|
|
|
|
|
|
Hos oss betyder ordet "medicin" en kur för att bli frisk, men för indianerna var det ett ord som användes allmänt om allt som hade med det övernaturliga att göra.
Ofta tillämpades indianernas kunskaper i "medicen" just i ett helande syfte. Ordet kan komma från en felsägning av Midewiwin-sällskapet. Detta var en samling stammar som då och då träffades i all hemlighet för att stärka sina andliga kunskaper och krafter.
En grupp masker från norra USA, som använts till danser och olika riter. Den i mitten föreställer en varg, de andra ett par andeväsen.
|
|
 |
| |
|
|
|
|
Medicin användes också som bärare för tur eller otur. Dålig medicin ställde till det rejält för folk.
När en ung indianpojke nådde mansålder blev det dags för honom att välja sin personliga goda medicin. Detta innebar att plocka ihop flera mindre föremål som han förknippade med bra saker, eller goda krafter, och samla dessa i en liten läderpung som han sedan bar med sig genom livet. Detta skulle ge honom tur och skydda mot onda makter.
För att rådfråga kosmos makter "gjorde" man medicin. Inga viktiga åtaganden ägde rum utan att ha gjort medicin först. Detta skedde genom en liten ritual då flera ämnen förknippade med magi blandades i en skål. |
|
En medicinman från Crow-stammen |
|
Detta var vanligen olika sorters sand, pärlor och annat som rördes kring med en pinne. Från de mönster och färger som uppstod kunde sedan den närmsta framtiden utläsas.
Vanligtvis sköttes alla sådana sysslor åt stammen av medicinmannen. Han fungerade som en andlig rådgivare, men också som läkare. Ofta inbegrep hans kurer dock inga mediciner som vi tänker oss dem i form av piller och läkemedel. Varje sjukdom troddes härröra från yttre krafter, oftast onda andar.
Medicinmannen sjöng magiska ramsor, ackompanjerade av skallror, trummor och andra instrument, och utförde ofta också en dans. Allt detta för att betvinga det onda som drabbat patienten, och driva ut det.
|
| |
|
|
|
|
 |
|
|
|
 |
| |
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
