Indianstammar

Back

Home

Arkeologerna har gissat att de första människorna i Nordamerika först dök upp för 12 000-40 000 år sedan. Exakt när vet man inte.

Under istiden var Berings sund mellan Alaska och Sibirien igenfruset. Därför kunde både djur och människor vandra mellan den Nordamerikanska kontinenten och den Eurasiska.

Troligen var de första nordamerikanerna asiater, släkt med mongolerna, som vandrat från sina gamla jaktmarker för att söka nya.

Inka

Mohikan

Till en början stannade man antagligen långt norrut och jagade säl och fiskade. Efterhand spred sig sedan folk längre söderut och därefter åt öst och väst.

Det fanns mycket villebråd i Nordamerika på den här tiden, många arter som nu är helt försvunna. Det nya landet måste ha tett sig som ett jätteskafferi för människorna. Jätteälgar och jättehjortar strövade i skogarna. Sabeltandade lejon lurpassade på jättelika landlevande sengångare. Här fanns också en art av bäver som var lika stor som en björn.

Framför allt var det mammutar och mastodonter som lockade jägarna. Dessa djur var storvuxna släktingar till elefanten, och fanns också på flera ställen i Europa och Asien. En enda mammut räckte för att föda en hel stam ett bra tag.

Men människorna ökade snabbt i antal och jakten på jättedjuren blev alltmer intensiv. Vid slutet av istiden, för cirka 10 000 år sedan, hade över 60 stora djurarter försvunnit från Nordamerika för att aldrig komma tillbaka igen. Forskarna hittar ingen annan förklaring än att det faktiskt var den primitiva människan som utrotat dem.

1932 hittades i Clovis, New Mexico, flera vapenspetsar tillverkade för ungefär 12 000 år sedan. Det var knivblad, spjutspetsar och pilspetsar tillverkade av flintsten. Denna period av tidiga jägarfolk på snabb vandring kallas därför för clovis-perioden. Ungefär samtidigt tar stenåldern sin början i Europa.

Det var en viktig och svårlärd konst att göra vapen av sten. Man måste kunna plocka ut bra material till spjutspetsar och annat, och sedan ha ett lätt handlag när man formade flintan. Vissa vapen är så fina att man idag inte skulle kunna göra om dem, helt enkelt för att vi inte riktigt vet hur tillverkningen gick till.

Pilbågen var ett annat effektivt vapen. Den fungerade bättre på smådjur som harar och fåglar än spjuten. Man fiskade också med pil och båge. Under denna period började människan få sällskap av hundar. Antagligen tämjde hundarna sig själva genom att hålla till i människans närhet och snoka efter matrester. Med tiden utvecklades förhållandet mellan de två jägarna till ett värdefullt samarbete.

Indianerna använde sköldar till att framför allt skydda sig från pilar.

Indiansköldarna var nästan alltid runda och förhållandevis små, cirka 60 cm i diameter. Man använde dem oftast på hästryggen, och då fick de inte bli till ett klumpigt hinder.

Man greppade dem i ett läderhandtag i mitten på sköldens insida, eller hängde den från axeln över vänsterarmen.

Tomahawken är antagligen indianernas mest kända vapen. Den beskrivs ofta som en liten yxa med metallblad som användes både till hugg och att kasta med. I själva verket var sådana tomahawker tillverkade i Europa och kom till indianerna genom byteshandel. Ofta var de också kombinerade med en pipa.

De indianska urtoma-hawkerna var mer av en sorts stridsklubba som försetts med ett blad av sten eller en vass bit horn. Namnet "tomahawk" kommer från ord som används av indianer i Virginia-trakten.

Skölden var också ett heligt föremål som användes i flera riter, särskilt magiska danser. Sköldarna utsmyckades med olika motiv och symboler som hade stor betydelse för ägaren. Man dekorerade också omsorgsfullt med päls, fjädrar och pärlor. Också fiendeskalper hamnade på sköldarna ibland.

En krigare vårdade ömt sin sköld från det ögonblick han fick eller byggt färdigt den, tills han dog. Vid begravning användes ofta skölden som huvudkudde åt den döde.

Indianspjuten var mycket långa och användes i strid nästan uteslutande av ryttare. Det var också ett effektivt verktyg vid jakt.

Tillverkningen av spjutspetsar följde samma tur som knivarna. De allra tidigaste spjuten hade spetsar av flinta, som efterhand ersattes med koppar. Knivblad av stål omarbetades och blev effektiva spetsar.

När man jagade höll man spjutet under högerarmen, liksom en europeisk riddare, och stötte det i sidan på djuret. Spjuten dekorerades mycket vackert, och ibland kanske lite opraktiskt, med pälsbitar och örnfjädrar.

Det fanns också speciella "medicinspjut", som användes vid magiska ritualer. Tillsammans med skölden var spjutet en viktig detalj vid de olika danser som spelade en viktig roll i indianernas religiösa liv.

Då indianerna först mötte den vite mannens eldvapen trodde de att det var åskblixtar som slungades mot dem. De kallade därför ofta gevären för just "åskkäppar". De lärde sig snart själva att använda vapnen, men behöll fortfarande en viss mystik kring dem, och kallade dem för "medicinjärn". Indianerna använde ändå sina bågar. De var snabbare att ladda, tystare och lättare att bära.

Men indianer som börjat använda gevär konkurrerade snabbt ut andra stammar med enklare vapen. De såg också till att alltid hålla sig med de senaste modellerna. Ibland hade de till och med bättre vapen än amerikanska militären. Vapenhandlare åkte ut till indianerna i vildmarken och sålde till dem direkt.